Skillnaderna mellan 4DS och 3DS

Efter att fyrdomarsystemet introducerades i Sverige säsongen 2009-2010 är det nu det vanligaste systemet på högre nivåer i Svensk Ishockey, och används fullt ut i SHL och Hockeyallsvenskan, men även i SDHL och Hockeyettan, och SM-slutspelen för juniorer.

Vi kommer nu att gå igenom de största skillnaderna mellan tredomarsystemet och fyrdomarsystemet – och i korthet förklara hur domarna ska arbeta på bästa sätt.

STÖRRE NÄRHET TILL SPELET

Den största skillnaden mot tredomarsystemet är närheten till spelet. I tredomarsystemet är domarna i större utsträckning långt ifrån spelet och har ofta en eller flera spelare framför sig. Fyrdomarsystemet ger domarna bättre möjlighet att hålla ett bra avstånd till spelet och jobba mer aktivt med att skapa bra vinklar till situationerna – och skapa bättre förutsättningar för att göra bra bedömningar.

Ett bra exempel är vid snabba spelvändningar – en vanlig situation under en match.

I det första exemplet – i ett tredomarsystem – ligger domaren långt ifrån spelet och har många spelare i siktlinjen. Det ligger i tredomarsystemets natur att man hamnar efter i spelvändningar, och huvuddomaren behöver involvera linjedomarna vid snabba spelvändningar för att få hjälp med tajta domslut runt målet – det är inte ovanligt att huvuddomaren kan släpa 20-25 meter bakom spelet vid exempelvis en snabb passning upp mot bortre blålinjen.

Vid spelvändningar måste också huvuddomaren använda sina linjedomare för att bevaka spelarna som blir kvar bakom ryggen – då huvuddomaren måste röra sig snabbt över banan och ta sig till den zonen dit spelet förflyttar sig, faller en stor del av bevakningsarbetet bakom huvuddomarens rygg på den bakre linjedomaren.

Om vi i stället tittare på motsvarande situation med ett fyrdomarsystem så använder huvuddomaren som får spelet emot sig sin baklängesåkning för att hålla ett bra avstånd till spelet. Och då spelet är på väg mot huvuddomaren har man – förutom en bättre närhet till spelet – mycket bättre vinklar mot situationerna och man blir mer sällan skymd av spelare mellan din position och den spelet.

Den bakre huvuddomaren ska följa efter spelet – men har samtidigt ett ansvar över spelare som släpar kvar i zonen – och dessa behöver inte lämnas obevakade i samma utsträckning.

För den främre linjedomaren innebär det i det här fallet att man kan hålla ett annat fokus på sin blålinje och sin offsidebedömning då man inte behöver åka ner på målet för att stötta upp i runt målburen i samma utsträckning.

 OLIKA ANSVARSOMRÅDEN

Den vanligaste missuppfattningen med fyrdomarsystemet är att det är nu är fyra domare som ska titta på varje situation – men så är inte fallet. I stället delar huvuddomarna upp isen i olika sektioner där ansvaret skiftar mellan domarna beroende på var pucken är.

Även om det finns områden som brukar benämnas som ”delade områden” – så kommer domarna den största delen av tiden att bevaka sitt ansvarsområde för att på så sätt täcka av en så stor del av isen som möjligt vid alla tillfällen. Det finns inget hinder för domarna att ta utvisningar i varandras ansvarsområden – men då isytan är uppdelad i olika ansvarsområden behöver domarna lära sig att inte alltid följa pucken – och i stället ansvara för sitt område.

För domare som är nya i fyrdomarsystemet är det en av de allra största utmaningarna – att inte följa pucken hela tiden – utan att titta bort från den heta delen av zonen och i stället bevaka sitt ansvarsområde.

Om vi tar  ett exempel där pucken befinner sig bakom målet – så är det domaren vid kortsargen – oftast kallad D1, som ansvarar för spelarna runt pucken – medan kollegan – kallad D2 – ansvarar för övriga spelare på banan. Men om spelet rör sig nedåt mot blålinjen går ansvaret för pucken över till D2 – och D1 tar nu över ansvaret för att bevaka spelarna som inte kampar om pucken.

Vid en spelvändning genom den neutrala zonen skiftar ansvarsområdet – domaren som var D2 i det förra anfallet får nu spelet emot sig, blir nu D1 och är den som har huvudansvaret över spelet. Domaren som nu släpar bakom spelet har nu ett ansvar för spelarna som lämnar zonen, innan man följer efter spelet och tar rollen som D2.

När spelet är i ytterzonen, så är grunden att banan är uppdelad i fyra ansvarsområden:

Zon 1 som primärt är D1:s ansvarsområde – men när spelet är djupt ner i zonen på andra sidan målburen från D1, är ansvaret för området delat mellan D1 och D2.

Zon 2 som är D1:s ansvarsområde, och som sträcker sig från sarghörnan och ner bakom mål.

Zon 3 är området i ytterzonen på motsatt sida målburen från där D1 står. Här är ansvaret delat mellan de båda huvuddomarna. Att ett område är delat innebär inte att båda domarna ska titta där samtidigt – men båda domarna kan vara den som ansvarar över spelet i den här situationen. Det är en överlämning som domarna gör antingen med kroppspråk till varandra, eller via kommunikationssystemet som används i SHL och Hockeyallsvenskan.

Den sista zonen – zon 4, är området närmast blålinjen, och är D2:s ansvarsområde.

ISHOCKEY – EN KOMPLEX SPORT

Men detta är bara ett exempel på hur det kan fungera mellan domarna under en match. Då ishockey är en så pass snabb och komplex idrott att döma, så behöver domarna också snabbt kunna anpassa sig och vara redo att stötta varandra beroende på hur spelet utvecklar sig – och det är här som fördelen med en kommunikationsutrustning där domarna kan prata under match kommer in.

För linjedomarna skiljer sig inte arbetsmönstret markant från tredomarsystemet. Fokuset ligger fortsatt på spelarkontroll, samt linjedomarnas primära arbetsuppgifter såsom offside och icing. Men vid behov förväntas förstås linjedomarna att stötta huvuddomarna i deras arbete på isen.